En låt jag gillar mycket nu.

Andra kommer imorgon.

Framme i bästa stallet. Jag ska hoppa Champion. Hanna kunnde inte komma. Men jag har en annan komois som kan fota. Nu måste jag gå innan heka skärmen blir floty... Äter nämligen toast

Hade inget bättre att komma på. Det här inlägget är ett almänt blogg snack, skrivit igår eller idag. Upp och ner. Höger eller vänster just nu är det här min rubrik och min text. 

Jag sitter just nu igår och skriver det här. Med håret insvept i en handuk. Jag har fingrarana mot tangenterna och tänker fort fram, därför blir den här texten så lite in eller utvecklade som den är. Klockan pekar halv 9 när jag skrev det här igåkväll. Och då borde jag egentligen sova. Men jag är vaken lite extra för att skriva alla mina tankar just nu och då. 

Jag kollde igår kväll på en film som berörde mig, gav mig insperation. 

Vi tar det från början hur jag hade det innan jag satt med datorn i knät 24/7 för att blogga. Jag gick i lågstadiet och var blygast i klassen, vågade inte räcka upp handen och varje gång jag kom hem frågade mamma mig hur det hade varit om jag hade räkt upp handen, svart på något eller jobbat extra bra och ått beröm osv. Jag hade inte räkt upp handne, hade sutit på min stol och försökt förstå det som stod i boken. Hade kanske inte alltid lättas i klassen med andra ord. Jag var jag, i min lilla fantasi med samma bästa kompis. Hon och jag gick rund på skolgården lekt trollkarar och spioner. Älvor och häxor. Satt under träden och klickade på våra gammla leksaker tamaghuti. Jag har så många minne. Från hur vi krossade nöter, från hur alla mina konstiga tankar jah hade när jag var liten, hur mycket som sitter kvar nu?

Idag sitter jag med datorn i knät och har gjort sedan typ 8 månader tillbaka. Vilket är mycket för mig, än så länge. Jag har även en skötar ponny som kallas Pocca. Henne har jag varit skötare på i 4 ÅR. Gjort samma sak om och om igen, vecka ut och vecka in. Två gåner i veckan. Minst 4 timmar veckan. Jag har ridit sen jag var 5 år och nu är jag 13. Jag vågar räcka upp handen och skämma ut mig, mer eller mindre. Jag går i en topp klass och har med än 1 kompis. Jag är inte den "populäratse", jag svär abslout inte, älskar mitt liv och mår topp. Mitt självförtroende är hundra även fast jag blir bort petad av andra i klassen. " Jag gör inte sådär för då kan min skosula bli mindre", "oj har du inte 2 gaderober", "varför gör du så", "varför rider du", " Tyst, jag vill inte höra om ditt hästsnack". Allt har jag fått höra. Och innan backade, för typ 8 månader sen. Då tog jag ett nytt kliv. Igen. Jag hade mina kompisar då också. Men jag vill bli något. Jag började att blogga för att vissa vad jag GÅR för. Jag är inte någon man kan köra med. Och just nu är mitt självförtroende högt. 

Jag har haft det jobbigt. Jag har utvecklats inormt denna månden känner jag. Jag har tänkt tillbaka varför sa jag så, så tyckte inte jag. Denna månade tycker jag att jag har stått upp för mig själv och jag har verkligen blivit acepterad och jag känner mig på topp. Jag vågar mer. Jag har fått högt själförtroende. Och jag vet vart jag vill. Jag vet även att denna bloggen kommer finnas på någon topplisat någon dag. Mitt mål. Säg vad du vill tro ad du vill. Men jag gör inte det här för gäves. Fråga mina kompisar, mina äka kompisar, dom skulle tro mig. Dom trornog säkert att jag kommer bli något stort. Jag vet det, dom tror. Ni kanske inte tror. Men ni som läser det här nu och om ni kikar in här igenom om något år. Då ni. Då är det inte på låssas längre. Jag vill ta mig uppåt. Vissa min utvecklig.

Jag har varit lite anorlunda gemfört mot dom andra. Och nu gjorde jag fel vet jag. Jag skrev att JAG har varit aorlunda gemför mot dom andra. Alla har vi vår egene stil. Men jag har kanske var itden som stukit ut. Och jag vet med mig redan nu att om man stiker ut utan att vara offentlig då är det fel. Men jag kallar det att vara rätt. Jag är anorlunda jag har min stil. 

Jag är trött på att höra det här med facit. Måste man vara smal, då är an för smal, om man inte är för tjock då man för bredd. Om man inte är för lång då är man för kort. Om man ska vara perfekt då ska man vara sig själv. Ingen kan uppnå en models ben, mage eller muskler. Ingen kan om man inte vill. Va dig. Tips från en nolla som mig. :D

• Bry dig inte om vad alla andra säger om dom inte vill sitta med dig längsta fram i klassrument, sitt sjÄlv, dom kommer. Lovar
• Lyssna på vad du tycker och tänker. SÄg vad tycker oavsett vem du pratar med. Om det är svårt säg det till dig själv i spegeln.
• Skriv positviva saker på en tavala eller papper till dig själv innan du sommnar och sen innan tills du vaknar. Bra sömn och GOD morgon. 
• Tänk på hur du utrycker dig, som mitt exempel. Jag skrev nästan att anorlunda var fel, men jag vet med mig själv att alla har en egen stil, men jag sticker bara ut lite extra. 
• Tänk innan du kastar ut dig något.
• Fundare på hur DU är mot andra. 
• Ge alldrig igen.Var bara så ärlig du kan och säg snällt tillbaka. 
• Om någon säger något dumt, var trevlig tillbaka, och förvåna den andra. 
• Skriv ditt namn 20 gånger, skriv att du är bäst.
• Skriva vad är bra på.
• Vad du har gjort bra. 
• Vad du lärt dig. 

Om inte något av allt det här dunkar för att få upp ditt självförtroende eller får dig att må bättre om det är just du som kanske har en nästan liten bit bakrund som kanske jag haft som ändå känts som valigt för mig. Då måste vi prata. 

You rock!

En riktigt god morgon till er. Och till mig. Måste bara ta upp det här med Elvis och Nellie igen att jag tror att det går inte att skriva, "det kommer lösa sig" eller att man säger att han HAR fått en ryggskada pga sadeln. Ingen vet riktigt säkert. Nellie skrev det själv. Hon vet inte. Dock kanske kan det vara så men ingen vet säket. Det kan vara ett samband med sadeln men också kan det lika gjärna vara något helt annat. Han kanske fixk ont i en hov och det råkade vara i samma ögonblick. Inte heller vad jag tycker kan man inte heller säga helt säkert även om Nellie och alla andra önskar att man kunde säga det kommer lösa sig. Vem vet, det kan vara allvarligt och han måste skrittas länge innan han är helt återställd igen. Jag vet att det låter tufft. Men det är så. Det kan vara så! Men vi hoppas på inte och att dom nu kan åka till kliniken och kanske åka tillbaka påväg hem, med en kanske nästan frisk ponny. Och iallafall hjälp i släpet där bak. Så inget är säkert. Vi hoppas att det går bra. Och vi håller hoppet upp. Och försöker lyfta uop Nellie oavsett. Min åsikt.

För er som inte fattar någonting kan jag bara kort säga att Elvis , Nellie B ponny inte mår särkillt bra. Läs bloggen.


För min del gäller skola. Och sen ridning. Men nu måste jag gå. Hopr you like inläggen som kommer upp idag.

Känns riktigt skönt att Måndag är klar. Lång dag. Så det är skönt att komma hem sova, nu enligen efter massa plugg och sen vakna till Tisdag. Imorgon taggar jag hoppning. Hoppas Hanna verkligen följer med. Hoppas som bara den. Skulle betyd så mycket. Annars har vi en ny chans nästa Tisdag. Hoppas som bara den imorgon då det är sällan med en andra chans. Vilket är tur om hon inte kan komma. Jag är iallafall jätte taggad. Skabli kul att jump i den här gruppen. Då förra gruppen på Torsdagarn inte hoppade så mycket som i tisdags gruppen. Kul ska det bli. 

Jag har själv inget att säga om dagen. Just a normal Monday. Nu hade jag tänt att börja från början med att starta om min dator. Lite promlemas här. Sen skriva alla mina  tankar just nu. Ge er motivation osv. Kollain imorgon. Det kommer nog bli bra. Hoppas på det. 

Min förskylning är lika illa. Så jag hoppas jag vaknar bättre imorgon så jag verkligen kan vara med. Men jag ska oavset. Punkt och slut. Ha en bra Måndags kväll, sov mycket och dröm mer.

Puss!

Läste just Nellie B som dom flesta gör. Och jag mår dåligt. Jag hade tänkt kommentera, lyckokramar. Men jag tror och nästan kanske vet lite att honinte tänker på det nu. Hennes finaste Elvis är inte i toppform. Och jag vet nästan att hon vet hur mycket stödd många av hos ger till henne (tror det blev rätt där...). Jag vill verkligen kommentera men hon behöver en stund för sig själv. Hon är grym på alla sätt som orkar. När jag läser hennes blogg är det som att läsa den jobbigaste historian. Som det kommer något läskigt och tungt bakomen. Jag hoppas och verkligen hoppas att hon kommer vilja fortsätta att rida, hitta insperationen. Oavsett hur det går.

Lycko kramar henne! Jag åter kommer med uppdatering. Lite kvar utav högen med läxor.

Lyssna. 

Det här är en tjej på 13 år. Hennes blogg handlar om mode, musik, vänner och såklart hennes vardag. Jag började läs hennes blogg så fort hon hade kommenterat. Hoppas ni gör det också. För här har ni en super Kate!

Här/HÄR och sen får ni inte glöma HÄR

Hennes häst får stå för bilden. Om du inte vill det får du kommentera.