För mig är de alltid svårt att börja på ett sånt här inlägg. Det känns som det finns 4384394354345 olika sätt att välja ett ord, en mening som börjar bra. Sen måste man skriva satt ingen uppfattar fel. Om man är en stor bloggare, har man säkerligen mer erfaraenhet. Men ändå är de dom som ofta får höra att det är fel de man skrivit.

Stor bloggar med mer efarenhet om nätmobbning ect. får oftare höra att de är fel.

För mig är de självklart att de inte trillar in 100 kommentarer varje dag. Det är heller inte vanligt för mig att ha 10 000 skrikade fans vart jag än går. Men det trillar in en trevlig kommentar då och då. De gör de. Men aldrig har jag få höra att jag är ful, skriver fel, att jag inte ska träna osv. Jag och flera andra håller med storbloggare som Nellie. Kränkade och otilllåtliga kommentarer är fel och borde inte finnas!Ändå är de hon med flera stora bloggare, som får ta emot hat som trillar in VARJE DAG!

Ibland önskar jag att jag kunde hoppa in och istället vara den som också fick lite skit. Inte för att det någonsin skulle vara kul (!), utan för att dem större bloggarna ska få en paus.

Jag och många fler tycker det är fel med nätmobbning. Ändå får vi inget hat, utan dom större bloggarna får ta allt hat och allt sk*t. Inte nog med att dom får hat runt deras åsiker, utan hur personerna ska leva sitt egna liv. Jag vill verkligen vara någon som kan trösta dom som får ta emot allt hat. Berätta för dom hur j*vligt starka dom är som tar allt hat!

Jag funderar om jag skulle stått där Nellie är idag.

200 000 personer, minst läser hennes blogg varje dag. Hon får läsa hat varje dag, har 3 hästar på hennes gård som hon tränar och tävlar aktivit med. Kompisar, Mtv alla möten fram och tillbaka till Sthm. Grymt jobbt, hon förkännar sin plats utan så mycket hat. 

Måste samtidigt i de här inlägget skriva om Jakob. Www.detvarmindag.se . Tycker han verkar vara en grym personen och stöttande. 

Snälla, låt henne och alla leva sitt liv!

Självförtronde är något man alltid behöver, och det finns 100 saker man kan göra för att stärka självförtroendet. Men det finns en sak som jag tror många inte tänker på, men som finns runt en hela tiden. Som rubriken på det här inlägget kanske avslöjar, så träffar vi på andra människor varje dag. Bara att gå genom en gata i stan, KAN ändra ditt självförtroende. 

Man är ju själv en egen person. Man tycker och tänker olika. Man har olika smak på kläder och mat. Vissa andra människor som man träffar varje dag, 

- Passar man riktigt bra med. Man gillar samma saker, och kan prata om livet i evigheter. 

- Andra man träffar varje dag. Gillar man mindre. Man har mindre gemensamt och ser och lever livet på olika sätt. 

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte "älskar" varje person jag möter. Tro de eller ej, så kan jag ibland ogilla någon "för" mycket. Mer behöver jag nog inte säga...

När jag nu berättat de här, kan jag också gissa att du som läser det här, inte gillar varje person du träffar. Har jag rätt?

Men vi alla MÅSTE verkligen lära hos leva med varandra. Vi kan inte gilla alla, och alla kan inte "älska" oss. 

Vissa personer som söker sig efter popularitet.

Då pratar jag om elever i klassen. Speciellt dom som precis börjat 6:an och uppåt. Kanske det slutar i 9:an, eller fortsätter det sen också. I don´t now. 

Dom som då söker efter att bli populär i klassen. Granskar klasskompisarna. Och så fort dom ser någon som är "populär" . Vill dom gärna bli som dem är.

Man blir osäker i många lägen, för man inte vet vad personen själv skulle sagt. Man blir falsk. 

Dessutom skapar man oror och otrygghet i klassen. Det drabbar inte bara en själv!

Ibland kan det också vara åt andra hållet. En kompis i klassen, tycker man har väldigt bra personlighet. Man inser att man själv vill vara sån. Man vill vara snäll och omtyckt av så många som möjligt.

Man vill få ett bra första intryck.

Man härmar personen. Ena gången säger man som man själv tycker, eller så säger man som den här personen skulle sagt. Det blir ganska stelt, och som kompis... Skulle man bli väldigt förivrad, vad tycker den här personen egentligen? Ett dåligt första intryck.

Sista exemplet är när man vill att någon ska bli kär i en.  Jag tror det är det vanligaste. Att man försöker vara som tjejen/killen man är kär. 

Först försöker man lära känna tjejen/killen.

Sen härma tjejen/killens sätt att vara, och gå lite på det man mest tro ibland  de man hört.  

Det kan lätt bli misstag. Om man säger något till kompisen, och något annat till tjejen/killen. Om dom sen får reda på de så... Ah... 

3 typiska sätt man påverkas, utan att man tänker sig för. Ens självförtroende sänks ganska mycket, speciellt när man senare kanske börjar få alla i klassen på sig. Därför är det bra att hitta några i klassen man "passar bra ihop med". Att ni har så mycket som möjligt gemensamt. 

Mina tips är:

• Försöka att hålla sig till sanningen och vad man själv tycker. Även fast du är säker på att alla andra inte kommer tycka så. För det första måste dom respektera dig. Och om det inte finns några som inte klarar sig utan att säg ena eller andra. Om du är smart borde inte välja att vara med dom. Dessutom, kanske dom har något som dom inte vågar berätta. SÅ, ÄRLIG OCH RAK. Funkar bäst. Lovar.
• Hitta bra kompisar som kan stötta dig. Inte några som trycker ner dig eller dina kompisar runt. Spelar ingen roll hur populär du är. Osv. Dom andra blir senare avis på att du har riktiga vänner...
• DU ÄR GRYM! om du vågar göra allt de här fullt ut. ALLA ÄR GRYMMA. BARA NI VÅGAR FÖRSÖKA, GÖR ER GRYMMA!

Jag har inga speciella "erfarenheter" mot att ta emot mobbning, kränakde kommentarer på nätet osv. Jag tycker ändå det inte är fel att nämna. 

Det som är det jobbigaste med att skriva sånt här, är att det är vanligt. NÄTMOBBNING ÄR VANLIGT!   Varannan tjej kränks på nätet. Jag förstår inte varför det är just tjejer som blir kränkta på nätet. Min egna tanke kring de är att andra mår kanske bättre utav att trycka ner någon annan. Om jag erkänner och berättar de till henne så är jag bättre. VI TJEJER VILL HELA TIDEN VARA BÄST! 

Om vi tjejer inte får bekräftelsen att dom duger, skapar vi den. Vi trycker ner andra, dom som står i vägen. Dom som sticker ut. Det är väldigt känsligt att skriva om... Om vi säger kroppsform och familjens bakgrund, tror jag ni förstår vad de handlar om (Säg till om ni inte förstår).

Det låter som något man får höra utav alla. Nej, det är du som sticker ut, dom är avundsjuka. Ni fattar... Så håller jag med. Det är strandad svaren man får, på denna vanliga fråga.

Jag har aldrig varit med om att bli kränkt på nätet. Dock har man fått lite elaka sms osv. Men tillbaka till ämnet. Det viktigaste jag tycker, mer än att få tillbaka självförtroendet, som troligtvis inte är acceptabelt. Är att få personen som skrivit de här att skämmas och att förstå att den sårat någon med lika mycket känslor som alla andra. Den här personen ska förstå att den gjort något som är så HELT FEL. Det är så fel att le åt det här, men när man sen skulle träffa person IRL så skulle personen vara så känslig, och känslokall. Den skulle gråta för inget, och inte bry sig om andra. - PERSONEN SKULLE SÄTTA SIG SJÄLV I FOKUS!

Det är så fegt att inte våga säga sanningen. Det brukar jag försöka tänka på, och vill säga det till er också. Försöka att i alla lägen vara så ärlig som möjligt. Fel, DU SKA ALLTID VARA ÄRLIG! Tala sanning så kommer du tjäna på de. Samtidigt som du lär dig hur folk kommer reagera och du vet hur du ska vara när du måste säga något jobbigt!

Nu börjas det igen med perfektion som jag kallar det. Om man är tjock då är man inte cool? Vet inte riktigt om det stämmer exkat men ungefär så är det. Är du tjock så är det fel. Och visst, docktorer och läkare säger ju att det inte är bra att vara överviktigt. Enligt mig tycker jag också att man ska vara hälsosam och inte äta för mycket feta grejer, som smör eller typ socker. För mycket onyttigt. 

Då märker jag mer och mer att man inte äter frukost. Speciellet överviktga och dom som känner sig rundare. Men jag säger inte bara, utan nys såg jag faktiskt på tv att en ung, smal kvinna hade fått blodsockerfall just på grund utav att inte ätiti frukost. 

Jag vill först säga till er som skippar frukost och det är just på grund utav det jag nyss skrivet. Det kommer inte hjälpa dig. Har en mycket nära person som gått på en speciell diet efter just hennes mål. Jag tycker det är bättre att ynna sig hjälp, om det verkligen så är falet. Om du är runt 15 ska du ta hjälp av skolsyster, tycker jag.  Att hoppa en frukost gör dig inte smallare, eller får en att gå ner i vikt. Du får inte i dig det du ska och om du går och lägger dig så du sover iallafall 8 timmar. Så har du inte fått mat på hela 8 TIMMAR, om inte mer. Om du då skippar frukosten och går direkt till skolan/jobbet så får du heller inte i dig det du ska ha gjort på mer än säert 10 timmar. Bara ren fakta, ingen motivering, utan ett fakta som ska få kanske just dig att inse att om du inte äter frukost leder det bara till att du får blodsockerfal. Det får inte dig att må bättre, bli smalare eller gå ner i vikt.

För det andra kan ni skita i det hel*vetes perkftion och låta alla andras  fel försvinna.

Lyssna inte på vad andra säger & tycker, fockusera på vad du själv säger och tycker istället. Jag väljer att fel är att hitta på fel som sånna grejer att man är tjock, man har en nagel som är längre en dom andra osv.

Sista grejen.. Bara en tanke, hur skulle det vara att vara för smal och underviktigt? 

Funderar på hur man ska lyckas med något. Jag har såklart hört "tror på dig själv och det du tror på". Mmm... DET ÄR JU DET JAG GÖR! Seröst jag kan inte sjunga, dansa, spela fotboll, inte eliti ryttare med egen häst och har mina hästar i eget stall liksom... Nej. Punkt. 

Finns en sak jag vill sattsa på.... Det jag gör nu. Bloggar, sattsar på att omjag bloggar kommer jag lyckas att nå ut till folk. Visst jag sattasar inte på att hamna på bloggportalens privatbloggars topplisat direkt. Men jag vill ju nå ut, för att en dag lycka ännu mer med min dröm om en stor blogg och en egen webbutik. Men det är ju inte enkelt. Tror på sin grej kan jag säga att jag gör. Iallafall lite. Men vad mer än det??????

Man kan ju inte bara hoppas på att tro kommer räcka till en kvarts milljon unika läsare. Man måste synas. 

Hur ska man lyckas med att synas (något annat att lyckas med... om man vill lyckas...). Det är det jag inte fattar. Man skriver i bloggportalens rampljus och samlar ihop en kvarts milljon läsare. Så enkelt var de... Nej...

Jag tror nu efter en stunds fundering att man får det inte bara på ett serverat fat (om man är en vanlig människa...), inte genom och tror och inte bara genom att synas. Om man ska synas så ska man inte bara ha en blogg. Man ska ha en blogg med innehåll. Japp, då börjar alla skriva innehållet i sin blogg... Men vad är ett innehåll som räcker långt.

Om man gemför min blogg exempel med en känd youtubare så är det mycket skilland. Eller egeltingen så berhövs det inte mer än en bra youtubare. Känd, det kvittar. En bra youtubare som underhåller. Så fort den bloggen lyfts fram någonstans som typ på bloggplatsens ramljus, facebook, twitter. Det kan vara något sånt enkelt så kommer den lyckas, om hen fortsätter tro på sin sak. Då kommer tro och synas in i bilden liksom... 

1. Skaffa ett innehåll som underhåller och är lockade.

2. Tror på det.

3. Syns.

4. Lyckas.

Kollade mig i spegeln och tog mig en fundera. Varför allt de smink, varför fixa till ögonbryn och ögonfransar. Speciell om det gör ont. Lika dant att vaxa/raka ben. Och vid ung ålder, när det bara förstör för en senare. Jag har visst hört ord spårket "vill man vara fin får man lida pin". Och jag vet väl att jag också sminkar mig med lite mascara och läppbalsam som passar.

Har jag någonsin skrivet att jag ska vaxa/raka benen eller liknade? Tycker att man ska få vara fin och sminka sig till skolan eller hemma om man ska ha några som kommer över på en kopp kafe eller så. Men sen hur mycket man vill ha och så det får man bestäma själv. Som jag tycker iallafall så blir man mer förvånnad när man tar bort sminket dessto mer smink man har. Men tycker det ska vara så naturligt som möjligt.
Däremot tycker jag att det blir alldeles för mycket med att hålla på och vaxa ben och klippa och rycka bort ögon bryn en efter en. Och min fundering var om man enbart gör det för att vara fin i skolan/jobbet. På vardagar gömmer man sig inte under allt smink och allt man fixar till med ögonbryn/ben. Jag går iallafall oftast med mjukisbyxor och en gammal tröja med uppsatt hår. Om det bara är jag och min familj hemma. Åter igen till "perfektion".

En tanke som slog mig nu också var om man inte hade skolan/jobbet att gå till. Skulle man klippa öhonbryn och pilla med ögonfransar rycka bort hår på benen. Är det värt det? Är säker på att det är väldigt sällan det känns...? Skulle inte tycka det var värt att raka ben bara för att vara snygg i skolan/jobbet. För där är inget ställa där du är och festar och äter chips. Du är där för att du ska kunna sammla in pengar/lära dig och utbilda dig till det du vill.

Som jag tycker så ska jobbet/skolan vara ett ställe där du är för att sammla pengar och lära dig. Sen har du en hel dag där du ska kunna göra annat. Det är vad jag tycker. Ändå är det människor som faktiskt tillbringar sina dagar 24/7 på jobbet. Det var inte meningen att komma in på jobb/skola. Men så tycker jag. Jobbet och skolan är en stor del av livet. Vi fortsätter på det sen.


Nu blev det väldigt osamhanhängade men får titta tillbaka på det en annan gång och sammanfatta det så ni förstår bättre än det här.

Hur många kan räka upp handen i luften och säga att "japp jag har varit avundsjuk iallafall en gång". Jag skulle kunna räka upp handen till månen om det inte varit så långt dit. Massor av gånger, hela tiden, varenda sms kan jag bli avundsjuk på vad andra har. Och hela tiden känner jag att jag måste gå och köpa, jag måste åka dit, inte tillräckligt duktigt, yada yada. 

Allt handlar om att vara nöjd med sig själv, det man har och det man har tillgång till. Man får väl vara nöjd med att man faktiskt har skor och jacka. Och dom flesta svenskar lever i villa/lägenhet. Och jag menar vad är inte ett riktigt hus för barn i Afrika?

Jag tror absolut att avundsjuka som gör att man kastar ut fel på andra personer. Men varför kastar vi ut felen "du är för lång" eller "du är för kort". Vart har vi fot den informationen liksom? Vad då för kort/lång?  Det har inte saken med att göra. Du hittar fel för att du inte våga säga att du är avundsjuk. Du har inte sakerna den andra personen har. Det kanske känns som att du förlorar, du fattar inte hur mycket andra skulle ge för dit liv, ändå bekymrar du dig över att du inte har det senaste. 

Du hittar fel för att vinna. Men det du vinner är bara dåligt självförtroende och en väldigt ledsen kompis. Kan inte h*n få vara glad för att för än gång skulle ha något som du kanske inte har.

Jag tycker det är lite konstigt att VI oftas känner mer medlinade till personer man känner till. Dom som finns uppe på sjärnhimlen, någonstans... Tycker det är galet att VI bara kan tänka på dom. Det finns andra som faktiskt får värre hat än att HÄSTEN är böjd, skon sitter på fel fot o så syns det ju lite av tån. Det är inte grejen, att hitta fel. Fel kommer alltid att finnas vart man än går. I sånna lägen måste man vara lite smart. Att tänka sig in i just den sekunden.

Det är så sjukt många som faktiskt får höra andra fel, som jag tror skaps av modeller i tidningar eller skyltar osv. Det drabbas vi vart vi än går. Allt ska va perfekt. Man ska vara lång, smal. Perfekta ben, stor midja, stor rumpa... yada yada yada. Det finns ett facit hur allt ska vara. Och det ska man följa, det är precis som hur man räknar ut matte tal eller skriver sin historia på sitt viss. Det finns FACIT till sånt med. 

Aldrig får man vara sig själv. Man sorteras i fack. I facken finns ytligare fack för hur man ser ut och andra till hur man är som person. Och efter det, kommer man hamna i yttligare fack som presentera vart man ligger någonstan på populäritetslistan.

Så vilka hamnar uppe på sjärnhimlen? Jo, dom som vågar vara sig själv, mer än vanligt. Dom kastar det här och glömmer det andra och gör det dom verkligen verkligen vill. Det krävs 110 % och det har dom som är där uppe. Men måste man verkligen sticka ut då? Det funderar jag jämt på. Dom som inte får något hat, dom kläderna som hänger i butikens fönster är det dom verkligen gillar och fortfarande inte bryr sig om dom är rundare eller smalare än modellerna som visar upp kläderna. Då är det ju tummen upp till er att ni inte bryr er om att man ska vara som modellarna för att passa i ett par kläder. 

Poängen är att jag bryr mig inte om att du ska vara anorlunda bara för att, utan jag vill se dig som dig. Aldrig som någon du egentligen inte är.