Att vilja något så mycket som jag ville för kanske 3 - 4 år sedan. Är otroligt. Att jag gjorde så mycket, "riskerade" så mycket för 4 ben, med mage, hals, rumpa, svans, näsa och en hel kropp på ungefär 400 -500 KG är helt galet. Jag tycker det är sjukt att jag gjorde allt som faktiskt jag var rädd för. Jag möte den "lilla" rädslan jag hade då.

Jag började på ett helt annat spår, när jag började kämpa bara få upp framhovarna och kratsa bort det översta smutsen i hoven. För att ge min ögonsten lite godis. Som jag egentligen tyckte jag behövde. Men jag gav det till henne. Jag hade faktiskt tagit framhovarna igen. Vilket var ett under för mig. 

För att jag skulle gå vidare med bak hovarna. Och inte bara lyfta eller klappa lite. Utan lyfta satt hoven kom upp kanske 5 - 10 cm i luften. Fick jag be min skötarponnys andra skötare, personen som hade varit skötare längre tid än vad jag hade gjort. Skötaren som egentligen gav mig inspirationen till att börja sköta. Och stå där jag står idag. Jag frågade henne om hjälp. Även hur mycket jag än tvekade. Så gjorde jag det. Hon gav mig bra tips och jag trivdes bra. Med båda andra skötarna.

Ja, mina dagar i stallet fortsatte. Beskedet om nytt stall kom, hästar gick och hästar kom. Bokstavligen. Hästar hann rymma. Men kom alltid tillbaka. Andra har försvunnit och nya har kommit. Speciellt dom sista åren, nu alltså. Men tillbaka till då tiden. 

Jag fortsatte att utvecklas i min ridning och min i min skötning. Tills den stora vändpunkten i mitt hästliv. Allt kom. Mycket hände och så... Fortsättning följer...

Jag var blyg, jag var rädd och minst?

Jag var super rädd för dom äldre tjejerna i stallet. Jag blev bjuden på skötargala. Mitt första år som jag var bjuden på skötargala. Jag blev bjuden av min ända kompis. Min fritidsledare. Mamma var med och hon tyckte klart att jag borde gå. Och där kom jag, satt på en stol, åt min mat för mig själv. Lekte lekarna med alla andra tills jag satte mig på min stol igen. Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från den stunden. Men den känslan jag har kvar är ensam. Tills den dagen, som förändrade allt... Fortsättning följer....

Del 1: Här

Del 2: Här

Min första dag med mitt hjärta. Eller då, min ögonsten. Ponnyn som var min finaste dröm. Som jag skulle ta hand om. Dagen var inne. Eller veckan, efter som jag själv inte kommer ihåg särskilt mycket utav just allra första dagen. Men dom första dagarna. Hur dum jag tycket hon var, ibland hur ledsen jag var på kvällarna. Eller hur jag var besviken på mig själv. Jag kommer ihåg att jag var missnöjd med mig själv, jag ångrade allt ihop.

Tills... Tills jag började med min och denna ponnys första fula ovana. Muta.

Jag fick min första ryktlåda som jag släpade på fram och tillbaka. Tills jag hittade alla andras ryktlådor. Under en av stallet baracker som då var omklädnings rummet. Brr... Där stod min ryktlåda under dom kalla vinternätterna, under alla varma sommardagar. Som användandes flitigt. Och som alltid var fylld med muta. Godis.

Dom första dragen i min skötarponnys vitt och svart fläckiga päls med min egna borste. Försiktigt försiktigt strök jag mina mini borstar mot hennes päls. Öronen bakåt minst hela tiden. Elak blickar, jag tyckte få på mig. Lite hovar och nafsade bett. Som högg efter mig. Jag kände mig inträngd. Men jag hade mitt knep. Och till en början så räckte det med några drag med min borst mot hennes päls för att hon skulle förtjänat en godis bit. Jag berömde varje gång.

Men ändå varje fortfarande lika rädd för nafs och dom blickar som egentligen bara fanns i min fantasi. Det som fick mig att se henne som världens finaste ponny, som för mig var enorm, som var elak och dum, som fick belöning för inget. Hon som kallades snällaste ponnyn i stallet. Hur fick det mig att fortsätta... Det är frågan hur tänkte jag egentligen? Jag ville det, jag ville vara den som kom in till henne, pussade henne. Precis som hennes andra skötare gjorde. Hon var fortfarande min ögonsten. Hon var så fin. Även fast hon var dubbelt så stor som mig, jag var liten. Jag var liten för 2 år sedan. Det här var för 3 år sedan. Fortsättning följer...

Hur tänkte jag med godis? Det är ju onyttig...

Så sant som det är sagt. Onyttigt. Jag användande inte alltid häst godis. Utan även pellets eller natur godis så som morot, äpple eller knäckebröd. Men jag var rädd, visste att alla hästar gillade godis. Jag var liten. Min tanke var ju såklart godis. Vilket har funkat bra. Men inte bästa lösningen. Men är man barn så är man. Och godiset var mest användbart dom första gångerna. Och allt eftersom började jag plocka bort godiset. Så hela tiden, och inte i förutom några gånger i början var det sådär mycket som ni kanske föreställer er. Men det var mer då i början. Än har jag inte slutat helt med godis. Eftersom idag är hon lika mycket min ögonsten som då. Ännu mer, betyder allt. Älskar henne mest av allt.... Fortsättning följer.

Del 1: Här

För 8 år sedan blev en av mina önskingar sann. Jag började på ridskola. Jag hade sutti på hästar långt innan. Men det var inte poängen. Jag började på ridskolan. Nått år senare hade jag en liten a -ponny. Timmy. En liten ponny, med skummig trav. Som delade första plast med en större Ponny. En svart vitt ponny jag bara ridit några få gånger. Hon var mitt allt, allt jag ville, hon jag önskade på lektionerna. Men jag fick rida min andra lilla ögonsten, skummpig trav och bett i knäna, skulle in till honom gång efter gång, efter varje lektion. Men varje gång ville jag in tilll den ponny som stod och tuggade på det trasiga stall stängeselt och trassig vägar. 4 år senare bytte jag för första gången grupp. Gick vidare med en ny lärare. Jag var rädd att byta lärare. Men jag bytte till den gruppen ändå. Tyckte att den gruppen efter ett tag vad bra. Att läraren var duktig och så. Sen börjde jag tröttan. Det var bra i början men blev sämmre med tiden. Jag bytte grupper jag var med oliak sanna oc falska komipsar, som jag än idag ser varje dag, men inte som då. 

För 4 å sedan fick jag hjälp av en kompis. Hon frågade om jag själv hade gått en skötar kurs. Mitt drömars mål. Min kompis var skötare. Hon frågade, och det var ju det jag hade. Det var därför vi stod framför ifyllnings papprerna. Det var därför mitt intresse är så stort. Det var det jag ville. Det var det dom flesta ville. Så klart. Jag hade gått den. Jag och mamma hade sen innan gått tillsamans på dom skötarmötena utan att jag hade någon skötar häst. Ni förstår vad som hände den studen. Jag blev skötar. För första gången. Jag skrev under, fyllde i dagar. Pratade med Mamma, pappa och fritdisledaren. Och nästa vecka. Var min första vecka. Som jag skulle gå till den ponny jag skrivit på pappret. En svart vitt ponny. Som betyde mycket... Fortsätning följer. 

Hur kom det säg att jag ville bli skötare?

Några få veckor innan som jag kommer ihåg.. Det som påminde mig att jag hade gått kursen och så var en av denna ponnys skötare. Jag skulle rida och hon kom fram till MIN ponny JAG skulle rida. Och rättade till nosgrimman. Och pussade henne igen. Gissa hur liten jag kände mig, och hur avis jag var. Så jag beslöt mig för att bli skötare på den mest under baraste och... Fortsättning följer....

Hoppning hoppning hoppning. Något som är så otroligt kul. Sällan jag hoppar, sällan jag hoppar 1m, aldrig hänt. Så tycker jag att det är så kul,, det går oftast väldigt bra. Finns alltid något som är dittan eller dattan. Men det har aldrig varit ett "problem" för mig att hoppa, vi flyger över med stil. :D

Gårdagens lektion gick helt okej. Jag vill verkligen ha ett bam pass snart asså. Just nu, igår kändes det som inget. Det var super kul. Något som kanske låter konstig. Men iallfall var sitgläderna. Jag rider aldrig med kort stigläder. Aldrig! Förutom när det är hoppning, och kanske kortar något hål när det är cav. Igår enligt mig tyckte jag att jag kunde sänkt ner stigbyglarna nått hål. ven ha dom korta men inte så... Så för min del är det att börja rida med kortare stigbyglar och även fortsätta jobba med min sits. Jag har kommit en bit, men är inte riktigt framme vid mitt mål. 

Vidare tilll ämmnet. Vi började fört med uppvärmingen. Vår ridlärare gav oss tips speciellti hoppningen att ha extra kontoll i framförallt sväng hjälperna. Funkar vikterna? Lyssnar hästen? Någotsom hörde ihop med mitt inlägg igår, hur viktigt det är att lita på sitt jobb man gjorde i framridningem.

Vi la in tarvöverångar. Vilket gick segt. Väldigt segt. Känndes varken bra eller dålig. Som ni vet gillar jag inte för korta läder, vilket kändes som att jag blev kortare och att det gjorde mina bens inverkad , mindre effektiva. Annars fick jag till fina hörn efter att vår ridlärare hade förklarta för hela gruppen exakt vad hon ville att vi skulle göra.

 Vi började på 1 hinder. Hoppade några gånger. Gick faktikskt väldigt bra för mig. Känndes kul att hopppa, och högre. Men helt okej. Sen i stutsen så påkeade vår ridlärare att jag skulle ha mer tempo, inte mycket men lite. Men i vanliga fall brukar Champion vara den snabbare hästen. Så jag gjorde något fel i framridningen. Jag började dra och hålla i tyglarna lite för hårt. Vilket gav som en liten kamp mellan mig och Champion. Men det är bara att rätta till nästa gång. 

Så jag höll in honom lite för mycket. Så släppte lite och tryckte på gas pedalen lite grann.  Då fick vi ett jätte bra flyt och det funkade riktigt bra. 

Något tragiskt hände för någon dag sen. Vilket påminde mig om vad jag och alla andra riskerar för att vi älskar våran sport så mycket. Vi risker skador som tar tid att laga. Och ibland kan inte tiden läka alla sår. Vi KAN få en häst på hos. För att vara tydlig, vi kan få på hos 500 KG. 500! Mer eller mindre. Något som är så mycket tyngre än hos. Mycket. Vi risker inte riktigt allt, men nästan. Det är sällan, men det KAN jag säger inte att det gör det utan att det KAN. Vilken dag som helst, kan något hända. Ett bra val är att börja på dom snällare hästarna på ridskolan. Som är mer utbildade till ridskolehäst. Men det kan hända även dom hästarna. Man vet aldrig. Oavsett vad det är förhäst man sitter på. Därför är det så viktigt att man kan lita på sin häst, eller vilken rygg man än sitter på. Så är det viktigt att man har skapat ett starkt band. Hur man gör det... Det är upp till var och en. Till vilken ryttare 

Idag rider jag lektion, vi ska hoppa. Jag kommer eventuellt ha Champion, troligtvis. Jag ska hoppa upp och känna av honom redan vid skritten. Verkligen. Hästarna är precis som människor. Olika humör för varje dag. Och för att lita på sin häst som man ska rida på. Är ju ett tips från mig att verkligen känna att hästen lyssnar på dina hjälper, satt du lär den hur du vill att hästen ska lyssna på dig. Snabb eller långsam. Framridningen är viktig. Du lär hästen lyssna på dina hjälper. Och sen efter framridningen, du travar fram mot hindret. Du måste lita på din häst, att du har lärt den rätt. För ifall inte, du litar på dig själv eller din häst, att du gjort rätt. Då går det inte att säga förlåt när man ligger på marken, bredvid hästen. I hindret. Lita på att du har gjort rätt. Så borde det ta ridningen, en bit framemot. 

Så sant som det är sagt. Ni som säger ridning är enkelt, det är för amatörer. Kolla in bilden.... Det är vad vi risker för vad vi älskar mest! <3<3<3